- Att gräva gravar.
Det här är råtext till ett intro, inte färdigt material.
Ur nytt halvdant manus... trots titeln utan ond bråd död.
Jag behöver ett namn till karln också. Förslag?
"Vem jag skulle bli"
Jag hade haft blicken fäst på den bleka ryggtavlan bredvid mig i säkert en timme. Hon låg intrasslad i ett fult påslakan med tulpaner i en gräll färg, och andades tungt. Andades, inte snarkade. Lika väl som att hon alltid fnissade lågmält, istället för att låta ett befriande skratt dansa genom kroppen. Jag försökte verkligen tycka att det var värt besväret. Men efter alla nätters funderande hade kontentan ändå alltid blivit den att hon verkligen inte var den som jag ville vakna upp med - någonsin igen.
Hon var för lätt att älska. På tok för hel och utan de sprickor och ärr som gjorde en människa värd engagemanget. Fnissade åt det som var roligt, grät tyst åt det som var orättvist och lät det aldrig gå längre än så.
Klockradion blinkade ilsket om att fyra inte var någon vidare tid att lämna sängen. Men jag kände mig tvungen, hennes lugna och långsamma andning verkade fylla rummet med något jag äcklades av. Jag drog handen längs hennes skulderblad en sista gång innan jag steg upp. Känslan var medioker, och det Peter sagt om att hon skulle ha varit otrogen rörde mig inte längre i ryggen. Ta henne för helvete! Vuxen Bratz-docka skänkes vid avhämtning. Tjejer som henne finns för fan lika tillgängliga som mellanmjölk - ett tjog i varenda liten livsmedelsaffär i Sverige.
Trappuppgången luktade gammal cigarettrök och tonårsparfym med någon glammig celebritet på förpackningen. Jag drog en hand genom håret samtidigt som jag sträckte mig efter den rödblinkande kvadraten som fungerade som strömbrytare. Jag hade tänkt ägna månader åt att gräva, och lära mig att tycka om hennes avigsidor - men människan hade ju inga bortsett från bristen på just dessa. Hon var lagom i precis alla avseenden, och det var så enormt tråkigt. Inga försvarsmekanismer, inga skelett som rasslade hotfullt i garderoben, inga ovanor som man kunde betrakta sötheten hos.
Jag gick längs Kungsgatan och såg upp mot husen. Jag skulle lämna någon som inte var någon för att bli någon som inte hade något. Logiken som förut med jämna mellanrum lekt i mina tankebanor hade nu tydligen blivit kvar någonstans i sängen tillsammans med det fula påslakanet och mellanmjölkstjejen. Av någon anledning log jag.
Ur nytt halvdant manus... trots titeln utan ond bråd död.
Jag behöver ett namn till karln också. Förslag?
"Vem jag skulle bli"
Jag hade haft blicken fäst på den bleka ryggtavlan bredvid mig i säkert en timme. Hon låg intrasslad i ett fult påslakan med tulpaner i en gräll färg, och andades tungt. Andades, inte snarkade. Lika väl som att hon alltid fnissade lågmält, istället för att låta ett befriande skratt dansa genom kroppen. Jag försökte verkligen tycka att det var värt besväret. Men efter alla nätters funderande hade kontentan ändå alltid blivit den att hon verkligen inte var den som jag ville vakna upp med - någonsin igen.
Hon var för lätt att älska. På tok för hel och utan de sprickor och ärr som gjorde en människa värd engagemanget. Fnissade åt det som var roligt, grät tyst åt det som var orättvist och lät det aldrig gå längre än så.
Klockradion blinkade ilsket om att fyra inte var någon vidare tid att lämna sängen. Men jag kände mig tvungen, hennes lugna och långsamma andning verkade fylla rummet med något jag äcklades av. Jag drog handen längs hennes skulderblad en sista gång innan jag steg upp. Känslan var medioker, och det Peter sagt om att hon skulle ha varit otrogen rörde mig inte längre i ryggen. Ta henne för helvete! Vuxen Bratz-docka skänkes vid avhämtning. Tjejer som henne finns för fan lika tillgängliga som mellanmjölk - ett tjog i varenda liten livsmedelsaffär i Sverige.
Trappuppgången luktade gammal cigarettrök och tonårsparfym med någon glammig celebritet på förpackningen. Jag drog en hand genom håret samtidigt som jag sträckte mig efter den rödblinkande kvadraten som fungerade som strömbrytare. Jag hade tänkt ägna månader åt att gräva, och lära mig att tycka om hennes avigsidor - men människan hade ju inga bortsett från bristen på just dessa. Hon var lagom i precis alla avseenden, och det var så enormt tråkigt. Inga försvarsmekanismer, inga skelett som rasslade hotfullt i garderoben, inga ovanor som man kunde betrakta sötheten hos.
Jag gick längs Kungsgatan och såg upp mot husen. Jag skulle lämna någon som inte var någon för att bli någon som inte hade något. Logiken som förut med jämna mellanrum lekt i mina tankebanor hade nu tydligen blivit kvar någonstans i sängen tillsammans med det fula påslakanet och mellanmjölkstjejen. Av någon anledning log jag.
Kommentarer
Trackback
