.

Kanske ska berätta om tisdagen mer utförligt?
 
Jag och Elin tog tåget till Uppsala vid lunch. Innan dess hade Titti hunnit glömma att vi skulle få skjuts, och Elin hade tappat trehundra spänn på trappan till tågstationen utan att märka det. Så vi satt på ett tåg och dog lite, åt vindruvor and so on.



När vi till sist kom fram letade vi oss till Reginateatern där vi senare skulle träffa Johan Glans. (Se den väldigt trötte och rosa mannen på bilden) Sen, när vi hade registrerat var det låg, tog vi oss en tur på stan.

Sedan vid halv fyra står vi utanför teatern, och undrar varför karln inte kommer någon gång. Elin ringer hans assistent och frågar. Precis i samtalet pekar Elin plötsligt bakom mig, och vem står där om inte Johan. Så vi ställer oss där och ser lite vilsna ut, och får fram något om att vi skulle intervjua honom. Han är förvirrad och mumlar något om att han skulle behöva ett kontantkort. Vi har ingen koll på vart man kan köpa, så Johan tycker att "Vi går väl in ändå" och hälsar på ett ganska vrickat sätt. Intervjun gick skitbra! (Självklart, eftersom det var Elin som höll i frågorna. När jag ska göra det kommer jag få damp, men det är det värt) 

Han verkade väldigt trött, nervös och lite kring-kring, som Ch kallar det. Men ändå väldigt trevlig, och var hur glatt som helst med på bild. Henrik Schyffert, som han har turnén med kom inklampandes under intervjun med frugan och en teatergubbe. Skojade om att Johan minsann alltid ville vara med i intervjuer och liknande. Sedan kände han sig nog lite dum, ( han hade nämligen gått av och an utanför innan, och fullkomligt ignorerat oss. Vi fick reda på senare att det var för att hans nyhyrda, älskade Mustang hade fått parkeringsböter!) så han småpratade lite och presenterade sig.  Han sa "HEJ JENNIFER" in a very freaky way...

Efter det bjöd Johan in oss att se föreställningen gratis. Från början var det tänkt att vi skulle hänga med Schyfferts fruga, eftersom det inte fanns sittplatser. Men av någon anledning fixade det sig så att vi fick världens egna lyxbalkong. Föreställningen var svinrolig, verkligen något som man kommer komma ihåg länge. "Vi stämde vår en av våra mördarsniglar vi hade i trädgården, men han hade en skicklig advokat, ni vet. Leif Silbersky! Så han fick ner det till "Vållande-till-annans-död-sniglar" istället... ", "I'm a big pink lööv machine!"  eller "Mamma, titta! Jag badar efter middagen! Jag springer med en sax!"

Sedan åkte vi hem och var sjukt fnittriga på tåget. Alla andra satt och halvsov, och vi var jättedryga. Killen bakom har förmodligen fortfarande mardrömmar om oss...

Men det var sjukt roligt, och jag var sjukt glad. Det där är en sån grej jag aldrig skulle ha vågat förut. Jag dog inte av att prata med fullt främmande människor. Nu pratade ju Elin mest, men jag hade i vanliga fall dött av att bara stå bredvid. Nu får jag bara försöka överleva intervjun med Magnus Betnér den tolfte. Cause it's me doing him. Hjälp.