.

Varning, det här är mitt längsta blogginlägg någonsin.

Sinnessjuk dag igår. Vid tre tar jag, Elin och Adam bussen till Falun. Vi har inte riktigt koll på det där med byten, men till slut så lyckas vi gå av i Borlänge där vi ska byta i alla fall. Hittar ny buss. Går av bussen i Falun. Strollar i stan ett tag, och tittar in på Kuckelikana. 

... där inser Elin att hennes väska är borta. Hennes enorma väska som innerhåller allt som hon och Adam skulle ha med sig för att övernatta i Sundborn. Det är ungefär här det börjar bli jobbigt. De går till Dalatrafik, där de inte får hjälp. Vi står utanför teatern och försöker ringa dit, eller ringa var som helst, men får inget svar och till sist blir klockan föreställning, och vi får gå in. Elin är förstörd, och det känns inte som någon vidare stämning. 

Magnus Betnér förklarar upplägget i högtalarsystemet så fort ljuset slocknar och efter det går Martin Soneby på, som någon sorts förband till Betnér. Killen är rolig, och han i sig skulle lätt vara värd 250:-. Efter det blir det paus och vi försvinner ut och det rings till Dalatrafik åter igen.

Den här gången svarar folk, och det ska nog gå att fixa Elins väska. Senare så blir det också fixat, väskan är hittad och allt de behöver göra är att hämta den i Borlänge. Senast jag hörde av Elin så borstade hon håret med en gaffel, så jag antar att de inte varit i Borlänge än...

Föreställningen var sjukt rolig, och så varierad. Hans budskap för kvällen är "Skilj er!". Och om Magnus säger så är det så! Jag ska bara gifta mig först. Typ. Jag skrattade så jag grät, och sedan grät jag lite till för att jag hade panik för intervjun och nästan inte kunde andas. När föreställningen var slut fick jag världens panik och dog, så Elin var snäll och sa att hon skulle ta över. Hon snackade med Helena, och sedan kom Magnus och skrev lite autografer. Sedan tog han med oss bakom scenen till logen och bad oss vänta där, han skulle bara fixa ljudet. Jag kunde fortfarande inte andas och hade huvudvärk så att jag höll på att dö. Men sedan när vi stod där i en liten, starkt upplyst loge och jag fånstirrade på blocket var jag bara tvungen. Jag vågade inte, men jag tänkte att nu har jag fan sagt till alla att jag ska göra det här. Gör jag det inte då är det två steg bakåt. Så jag gjorde det.

         

Magnus slängde in två stolar åt mig och Elin, och vi satte oss ner och snackade. Jag lyckades till och med lägga till frågor jag inte tänkt innan, och jag stirrade inte bara ner i blocket - jag hade ögonkontakt med honom! Det är så vansinnigt sinnessjukt att jag vågade göra det. Jag darrade inte ens. Jag kunde inte andas, men när han började svara på frågorna gick det över. Han verkade inte ens tycka att mina frågor var dumma, och han dissade mig inte en enda gång. Världens adrenalinkick efteråt, och det är första och enda gången jag har känt att det faktiskt känns bättre efter att man har gjort något man inte vågar. För mig känns det alltid sämre annars. Men nu blev jag helt glad, och liksom... Jag har intervjuat en människa som Aftonbladet kan se sig i stjärnorna efter. Det är status. Jag kanske inte var jättesäker, och han tyckte säkert att jag var sämst men AT LEAST I TRIED YOU MF, som Igge brukar citera ur Gökboet. 

Sedan lyckades jag till och med fråga om Magnus autograf också, lite B sådär. Sedan sa jag att jag tyckte föreställningen var jättebra. Jag vet inte hur jag vågade tilltala en människa utan att han pratat med mig först, men det bara... gick. IH!

Efter det skulle vi på restaurang, men självklart var den stängd. Så vi drog på McDonalds och jag hade überdamp över att jag gjorde det. Satt och "iiih":ade och smsade till alla jag kände, men ingen blev lika glad som jag. Eller jo Caroline, men ingen annan fattade. Det var "Du har 8 nya meddelanden: Jaha, kul. Jaha, roligt. Jaha,skoj!" osv.
Sen kom pappa och hämtade oss och körde Elin och Adam till Sundborn, and that was it.