.

Konserten inleddes med någon Pink Floyd-version av "Du får göra som du vill", med rök och ljuseffekter, som var ... flera sekunder för lång. Sedan kom Patrik in och öppnade med "Aldrig mer". Vi satt på tredje raden, hur nära som helst.

För att härmed förstöra min inarbetade image med stensatta Slipknotrefränger, The Clash-citat och låtar om att lönnmörda folk så måste jag ändå erkänna... Patrik är sjukt bra. Och bara för att han säger "Det här är inte bra för mitt ego, alltså" när han får stående ovationer och allsång gillar jag honom ännu mer. Jag gillar alla som gör bra musk och inte stoppar porslin i munnen eller talar om sig själv i tredje person.

Fast det roligaste var nog när han vänder sig till en av killarna i bandet och frågar "Är Petra här? Vi har en kille här som dejtar en popstjärna!" ... Vilken Petra han syftade på? Jo, naturligtvis SEPTEMBER! Schtirr... This is getting so old.

Jag gillade inte Sarah Dawn Finer förut. I tv har hon verkat så .. ja, (något ord jag inte vet vad det är). Men hon var ruggigt bra live. Och glittrig och rolig. Jag hatar människor som är söta OCH kan sjunga, någon jävla rättvisa måste det väl finnas i världen? Give me some! Fast hon var inte Patrik.

Sedan spottade vi kändisar efteråt också. Alltså såg, vi loskade inte på dem. Efva Attling och Eva Dahlgren. Den där överenergiska Mia Thörnblom (eller nåt?) från Tv3. Andreas Lundstedt. Och vi åkte samma buss som "Mimmi" i Tre Kronor.

Ljuset var kasst, och jag orkade inte fippla med inställningarna så bilderna är ganska average. Men de duger.